Igår tömde de soptunnorna i området och det var råge utan dess like, för första gången. Boven i dramat? Kattmatförpackningar...

Idag blev det en tur till sopstationen med 4 tomma 10-kilos säckar med kattungemat, och nio lådor som innehållit kattsand.

Då kan jag inse att jag släpat hem många kilo av olika slag åt de små liven, för det känns inte som så länge sedan jag gjorde mig av med fem-sex kartonger från Ever Clean. Jag klagar inte, utan facineras mest av att det blir så mycket, totalt sett.

 
Det känns vemodigt att se bara två dagar framåt i almanackan - den första katten, kanske första två katterna lämnar oss. Jag som vant mig vid att när jag vaknar på morgonen sätta mig upp i sängen och blicka ned över fotänden av täcket och kunnat räkna in inte mindre än nio små rufsiga huvuden med arton blåa ögon som tittat yrvaket på mig och så en lite modell större som legat intill dem och haft ett vakande öga över dem.

Jag kommer att sakna Angelas jakt efter mina fötter på väg in i badrummet på morgonen, Remus leksaksmöss som jag kan hitta lite varstans och Themis spinnande när hon kryper ihop i knäet på oss. Det känns ändå bra att inte alla försvinner på en gång, för det skulle bli ohyggligt tomt. Jag älskar ljudet av små tassar som i vildaste lek galopperar fram och tillbaka i huset.

Samtidigt ser jag fram emot att få träffa köparna av katterna - det är ju inte alla jag träffat personligen ännu.

Jag hoppas att de ler lika mycket nu som jag suckar av vemod.